Recension av Hungerspelen

Bokrecension: Hungerspelen

Hungerspelen är skriven av Suzanne Collins och utgiven 2008. Det är en postapokalyptisk ungdomsbok om ett dystopiskt samhälle. Det är första delen i en serie på tre som alla har vart lite av en trendsättare. Efter Hungerspelen kom en våg av liknande böcker som delade samma tema som t.ex. Delirium, Divergent, The Maze Runner m.m.

Boken utspelar sig i framtida Nordamerika. Landet heter nu Panem och består av tretton distrikt och en huvudstad. Distrikten bestämde sig för att göra uppror mot huvudstaden men blev besegrade, distrikt tretton blev så förstört att det blev helt utplånat, så nu exsisterar endast tolv distrikt. Efter det stora kriget så skapade man Hungerspelen som en påminnelse och för att hålla distrikten i schack. Så varje år lottas en flicka och en pojke ut från varje distrikt som sedan skickas in i en arena där de får kämpa tills endast en återstår. Allt är direktsänt och ses som en form av underhållning, speciellt i huvudstaden. Men eftersom levnadstandaren är så olika i de olika distrikten så blir synen på spelen väldigt olika. Alla distrikt har olika uppdrag, de tillverkar och levererar olika saker till huvudstaden. Och ju längre bort du kommer från huvudstaden desto fattigare blir de och fattigast är distrikt tolv.

I boken Hungerspelen följer man en sexton årig flicka vid namn Katniss Everdeen. Hennes syster, Primrose, lottas fram som deltagare i spelen men Katniss tar hennes plats istället. En pojke vid namn Peeta Mellark blir killen som åker in i spelen. De skickas först till huvudstaden där de visas upp för folket genom ceremonier och intervjuer. Det är en stor omställning för Katniss eftersom hon är van att behöva jaga och kämpa för att ens mat på bordet. Här i huvudstaden har de ett överflöd av mat, kläder och liknande, de blir också stylade för att passa in. Och trots att folk säger åt henne att vara tacksam så gör det hela henne nog mer förbannad. Och trots att ingen förväntar sig att någon från deras distrikt ska vinna skickas hon in i spelen. Där sätts alla deltagare ständigt på prov, det gäller att aldrig slappna av och att alltid var på hugget.

Boken är inte svårskriven men den är ändå riktad mot tretton år och uppåt. I boken behandlar man olika teman så som bland annat reality tv och oqbhoho vi har blivit mot våld och liknande i media. Vart går gränsen och hur långt är det okej att gå.

Sen också om att vara stark i sig själv och den man är. Speciellt i den världen som vi lever i idag där det ibland finns ett väldigt speciellt sätt som man ska vara på. En mall om hur man bör bete sig. Där man har en fördel om man är rik, atletisk eller extremt snygg. Du blir tvungen att bli någon annan för att passa in, en version av dig själv som passar i mallen. I boken tränas barnen i de rika distrikten och volonterar när de blir tillräckligt gamla, folket i huvudstaden är otroligt besatta av hur de ser ut. Allt handlar om det yttre och få stannar upp och frågar vad du egentligen tycker. Det är också skillnaden mellan Peeta och Katniss, Peeta säger att han tänker vara sig själv för att han hellre dör som sig själv än något som något han inte är. Men Katniss spelar någon annan, hon spelar förälskad för att överleva, hon blir någon annan.

Det finns hopp i boken, trots den dystra tillvaron. Primrose är egentligen nästan hopp personifierat. Hon bor i distrikt tolv vilket är så långt du kan komma, har förlorat sin pappa och nu åker hennes syster in i spelen. Men det stoppar henne inte, hon är fortfarande snäll mot alla hon möter. Hon tror att hennes syster har en chans att vinna. Man skulle kunna säga att Katniss också är hoppet, hon ger folket en chans att kämpa för ett bättre liv.

Själva är vi stora fans av Hungerspelen och även de övriga böckerna och filmerna. Vi gillar böckerna främst för att Suzanne skriver på ett sätt som gör böckerna omöjliga att lägga ifrån sig. Vi blev kära i första boken så vi inte kunde stå emot att köpa nästa. Sen också för att Katniss kan klara sig själv, vi tycker det är mycket roligare att läsa böcker där den kvinnliga karaktären faktiskt kan ta hand om sig själv. Där hon står upp för sig själv och inte är beroende av alla andra bara för att hon är kvinna. Vi tror också att för folk som är lite osäkra och kanske inte tror att de kan förändra saker så är det en bra bok att läsa. Det är lite Amerika anda över det, man kan komma från botten men ändå göra något bra.